Liden och Åsen – både hemma och borta

Vi styrde kosan till Sundsvall, som vi bara passerat tidigare, för att spendera ett par dagar. Eftersom vi passerade Almi och Erk på uppvägen var vi ju tvungna att stanna och gosa, och såklart bli bjudna på morgonfika på verandan. Tack R-M det satt perfekt! Fick höra att Almi stackarn blev lite smårasslig i magen efter besöket eftersom Kakan tryckte i henne från den medhavda påsen fett laxvalpfoder. Lovade Almi att ta med henne på nästa resa som en tröst, hon blev väldigt intresserad när vi berättade om en viss rastplats som låg alldeles vid vattnet och kryllade av Kanadagäss.





Efter att ha gått runt och spanat in fina Stenstaden i Sundsvall och känt oss något förvirrade över att det stog drakar i varje hörn så begav vi oss vidare upp till Liden. Här kände vi oss genast hemma eftersom Kerstins mamma kommer från Liden i Älvdalen och vi spenderat åtskilliga semestrar i vårt och andras hus där. Samma stämning och landskap.

Utsikt nedanför vandrarhemmet i Liden


En tur upp till Sundsvalls Åsen spädde på känslan av igenkänning med Älvdalens Åsen.

Utsikt uppifrån Åsen



Försöker att inte vara skrockfull men vill ändå tro att det här med Liden och Åsen betyder att något bra är pågång. När vi upptäckte att det fanns en plats där som heter Selånger så ökade den känslan. Mormor byggde nämligen sitt hus på Selångergränd i Stockholm. Kanske bitarna faller på plats denna gång. Är också lite skrockfull åt andra håller för jag vågar inte blogga om den vackra lilla varelse som vi träffade där. Lite mer landskap bjuds ni på istället. Här har vi tagit oss upp på Vättaberget och dess utsiktsplats. En orädd Kurre satt med oss och tittade ut över vidderna.



Ett par underbara dagar i Sundsvall gav ett humör som inte ens den regniga hemresan kunde ta ner.

Ja det är juli, och nej det är inte snö, men väl hagel.