lördag 30 augusti 2008

PrinsESSan är svårt skadad

Jag är upprörd, jag är ledsen, jag är chockad!

Häromdagen gick PrisESSan Almi med gammelhusse på skogspromenad. Då flög det ut en schäfer ur skogen och bara kastade sig över kopplade Almi. Hon blev chockad så hon började inte blöda på en gång så såren syntes inte. Men som tur var fick hon en tid hos herr Veterinär senare. Han blev upprörd över hur illa det var och gav Almi bedövningsmedel i omgångar men det tog inte pga chocken. Till slut fick hon en jättespruta intravenöst och då somnade hon. Tyvärr vaknade hon när någon skar i henne men matte R-M stod och viskade i lockiga örat att hon skulle få nåt gott om hon stod ut, så det gjorde hon.

Hon berättade över telefonen, (nä snälla ni jag kan inte prata i vanlig telefon vi har såklart högtalartelefoner när vi ringer varandra), att hon har slangar som sticker ut här och var och att blod och var och annat rinner ur henne. Hon tänkte skicka över en bild, men jag sa nej för då skulle jag bli så rädd och själv aldrig våga gå till herr Veterinär igen tror jag.

Undrade hur det gick att ta penicillinet och det smärtstillande. Det gick bra sa hon för hon fick det i korv. Och hennes nya vitaminer smakade som supergott godis så de längtade hon efter varje morgon sa hon.

Förutom smärtorna så tyckte hon att det var kämpigt med tratten, det var varmt när man har så långa öron.

Jag hoppas hennes mattar och hussar ger henne mycket gos och godis nu och ser till att hon får ligga mjukt och sova länge. Kanske får hon ligga i knät som hon visar här på bilden (tagen när vi sågs senast).

torsdag 28 augusti 2008

Ur en turists perspektiv

När det är helg så är det tydligen inne att åka in till staden och spatsera. Eftersom jag är en hund av min tid så vill jag ju hänga med. Sagt och gjort så packade jag in mattarna i bilen och vi styrde kosan mot Uppsala. I upphetsningen hade jag glömt att göra mina toalettbestyr så matte fick stanna på vägen. Påpassligt nog stannade hon vid en kohage så jag skulle få titta närmare på en sådan. Jag missade ju hästarna häromdagen. Alla utom en låg långt borta och sov förmiddag. Den ensamma lilla stackaren hängde vid vattenhålet så denne fick jag kika på. Jag vågade stå alldeles intill staketet hela tiden, det var mer kossan som var rädd. Men jag tycker man ska vara lite avvaktande för de är bra stora ändå.


Passade på att sova ett tag i bilen för jag hade hört att Uppsala var ganska krävande, speciellt på en lördag. Vi bestämde oss för att titta runt i de äldre kvarteren. Jag såg mig mest som en turist och ville få grepp om stadens ursprungliga själ. Parkerade utanför Värmlands nation och traskade förbi den mäktiga Domkyrkan, tyvärr hann jag inte kika in vid detta besök.


Vidare ner längs gamla Valvgatan som vimlade av kontaktannonser och skvallerspalter. Nosade mig till meddelanden som ”Rottweilern Rambo äger detta område så passa er noga!”, ”Den långörade spanielflickan Tingeling löper just nu för fullt”, ”Dalmatinervalpen Stina är rädd när hon är i stan” och så vidare. Själv är jag lite hemlig av mig så jag lämnade inget meddelande denna gång.


Vid Fyristorg var det full aktivitet när bönder och andra stog och sålde sina produkter. Vi gick runt och pratade med alla så de fick hälsa på mig. Vid det här laget började jag bli ordentigt trött av alla dofter, men torget var spännande. Den där Fyrisån var rätt imponerande. Det var inte så mycket vatten i den men det var just det som gjorde det spännande för då var ju de murade kanterna upp till gatan jättehöga. Jag stog och hängde vid kanten så mattarna nästan fick hjärtsnörpen. Hade ju inte tänkt hoppa precis, är verkligen ingen vattenhund, men jag gillar nya perspektiv.

tisdag 26 augusti 2008

DHPPI rakt in i nacken

Nu har jag fyllt hela 12 veckor och därmed varit hos matte en tredjedel av mitt liv. Tycker vi börjar känna varandra ganska bra nu. Kakan är det lite knepigare med för hon har en tendens att plötsligt överge oss. Men nu hade hon fått en sån där semesterdag så hon kunde hänga med till veterinären.





Kände mig lite småseg när vi åkte för vi hade fått en tid klockan åtta på kvällen. Piggnade dock till snabbt när vi kom dit för det var massor att dofta på. Hade blivit lovad att få se hästar, men de hade gått in och lagt sig så det blev bara lite nosande vid hagarna. Doften kändes välbekant och trevlig, något som jag minns från min barndom på berget. Uppfödarmatte hade nämligen en häst, men den fick jag aldrig se så jag har varit nyfiken länge på deras uppenbarelser. De ska tydligen vara väldigt vackra har jag hört. Men de är nog inte lika vackra som vi hundar, i alla fall så når de säkerligen inte upp till den skönhetsnivå som vi collies ligger på.



När det blev min tur så stegade jag glatt in och hälsade svansviftande på herr Veterinär. Han var en riktigt trevlig och klok prick, dessutom hade han spännande saker som jag kunde undersöka. På en stor och redig våg hade en massa andras hår fastnat så den tog ett tag att nosa igenom. Då hörde jag att mattarna noterade att jag nu kommit upp i en matchvikt på åtta kilo. Inte så illa, men jag hade gärna haft en lite bredare rumpa att visa upp. Tycker de är lite väl snåla på det feta godiset mattarna.


Plötsligt blev jag upplyft på en bänk och herr Veterinär började samla ihop mitt nackskinn. Hängde inte riktigt med i vad som hände för jag hade fullt upp med att nosa. Tydligen hade jag fått en spruta, men det kände jag aldrig. Sprutan hette DHPPI2 vet. och ska göra så jag slipper få parvo, valpsjuka, kennelhosta eller hepatit.

Att gå till herr Veterinär gör jag gärna om, och att ta en spruta var ju plättlätt!

torsdag 21 augusti 2008

Hon ESSar* mig

*Att visa att man ESSar någon är något som en Engelsk Springer Spaniel gör väldigt bra, dvs älskar.

Nu har jag äntligen fått springa lös med en annan hund. Det var inte vilken byracka som helst heller utan självaste den omtalade supertiken Almi Graan som Kakan är alldeles galen i. Jag misstänker faktiskt att Kakan älskar Almi mer än mig fortfarande, men jag jobbar på det – ge mig lite mer tid bara. Dessutom är ju Kakan delägare i den där långörade, men det är bara med 1% så jag tycker nog inte att det förpliktar att hon håller på och duttar med henne så mycket som hon gör. I alla fall så var jag lite avvaktande först för man vill ju inte att den där Almi ska bli malligare än hon redan är.

Vi började med att gå i koppel på varsin sida av en väg och när mattarna tyckte att vi verkade tillräckligt intresserade och gjort antydningar till flockbildning så fick vi hälsa och springa lösa ihop.

Nu när jag tänker tillbaka på vårt möte så måste jag nog erkänna att det faktiskt var kärlek vid första nossniffet. Det var smått romantiskt när vi pussade varandras rumpor.



Men kära nån vilken fart det var på den tjejen. Hon kunde vända på en femöring medan jag själv snopet fann mig galopperandes åt ett håll som hon lämnat för länge sedan. Jag sprang tills jag fick blodsmak i munnen, jag menar man är ju trots allt en hane så då kan man ju inte visa sig trög inte.


Inte nog med att tjejen var snabb, hon måste ha haft hemliga vingar nånstans för annars kan man inte flyga sådär över dikena. Är det inte så att de kallas fågelhundar den där sorten som Almi är? Här ser ni att hon står och värderar bredaste diket i sikte som hon sen bara flyger över.


Jag var ju inte sen att hänga efter, men eftersom jag faktiskt inte har samma förutsättningar som en fågelhund så gick det ju som det gick också. Satsade på ett av mina gracila tigersprång, men vad hjälpte det? Hamnade huvudstupa ner i diket och blev praktiskt taget helt förblindad av allt det gröna. Men efter ett djupt andetag så kom krafterna tillbaka och jag hittade upp igen. Ni måste väl ändå hålla med om att jag var rätt modig i alla fall?

Som tur var skulle vi kopplas upp strax efter det, vet inte om jag hade orkat hålla hennes tempo så länge till. Då var det nämligen dags för henne att sätta igång med ett sanslöst träningspass. Själv förväntades jag sitta och koppla av, men jag gick runt och skällde lite för syns skull. Ville ju att hon skulle tro att jag var sur för att jag inte fick vara med och jobba jag också. Egentligen var jag ju svintrött och hur glad som helst över att jag slapp vara med och vrålrusa sådär, men det behövde ju inte hon veta.

När man träffar ett ESS så har jag nu förstått att det är mycket fokus på fåglar och vatten. Passade på att sniffa på hennes dummiesar med fågellukt medan hon var ute på ett sök. Det var några riktigt underliga prylar. De luktade fågel men om inte morrhåren hade helt fel så var det där mjuka minsann kaninskinn. R-M förklarade att de hade legat ihop med döda fåglar, därav doften. Just fågeljakt lockar inte direkt, inga såna gener i mig som vaknade till liv när jag körde nosen i dummiesarna i alla fall.

Förutom att vara fågelhund så är ju de där ESSen också vattenhundar. I Almis fall så visade hon hur bra hon är på att hantera vatten genom att pimpla det från en liten PET-flaska. Det där gjorde hon ju helt klart bara för att försöka imponera på mig. Förresten så såg jag nog hur hon drällde ner på bringan.


Ville inte var sämre själv så jag traskade rakt ut i en rejäl lervattenpöl utan att ha en aning om hur djup den var eller vad som fanns under ytan. Lite småsnuskigt var det faktiskt. Men jag kom igenom den med hedern i behåll. Har bestämt mig för att jag inte tänker ta något av alla de där vattenproven som Almi skröt om att hon klarat på första försöken.



När vi skulle säga hejdå vid bilarna så tappade jag helt självkontrollen tyvärr. Jag talade om för henne att när Kakan och R-M kallar henne prinsESSan så stämmer det helt perfekt. Jag blev helt såld. Släng dig i väggen Selma - jag har hitta min prinsESSa!


Vi somnade som stockar i bilen sedan både jag och Pongo. Även om jag tappade självbehärskningen och min coola fasad rämnade där på slutet så är jag väldigt nöjd med dagen.


Glömde säga att jag startade morgonen med att åka hiss, så jag förtjänade verkligen att sova sådär hårt på hemvägen i bilen. Hissen gick som en raket upp till översta våningen. Riktigt praktisk sak faktiskt. Tyckte det var lika bra att gå in i den igen, och skippa trappan, när det var dags att åka ner. Var ju tvungen att spara på krafterna inför träffen med Almi.

tisdag 19 augusti 2008

Då kommer tårarna…

Jag har inte saknat lekkamrater eftesom vi haft främmande ganska mycket och söta flickor har promenerat förbi titt som tätt. Men nu när Kakan inte bor hos oss längre känns det tomt. När hon väl kommer hit så är det dock full rulle. Till att börja med så håller mattarna på och byter sängar med varandra. Och det verkar ju spännande så jag vill också ha lite omväxling och byta rum ibland. Tyvärr får jag ingen flytthjälp av mattarna eftersom de har fått nån fix idé om att jag ska lära mig övervinna hinder själv för att det ska tydligen stärka mitt självförtroende. Det känns helt onödigt tycker jag för jag fullkomligt ÄLSKAR mig själv och VET att jag kan övervinna vad som helst. Ja ja, tjat hjälpte inte på dem så det var bara att hugga i själv och flytta hela bädden.

Slit och släp utan hjälp




Den här gången som Kakan kom testade mattarna och jag att leka med en frisbee. Först trodde jag den hade eget liv men så var det ju inte alls. Jag blev riktigt duktig på att fånga den när mattarna rullade den. Det enda som kändes lite småknepigt var att få upp den om den hamnade åt fel håll.


Vi testade också en stor PET-flaska. Den funkar också bra som leksak, men jag är lite irriterad över att jag inte får upp mitt välutrustade gap tillräckligt för att kunna greppa den tjocka delen av flaskan. Men vänta du bara, om några veckor så tar jag dig!

Apropå lekkamrater skulle jag tycka det vore det kul att ha någon fyrbent att tumla runt med. Helst någon som bor nära. När jag fick veta att Klara ska bygga hus på tomten bredvid min blev jag eld och lågor. Försökte hälsa på henne genom staketet men hon är faktiskt rädd för mig, det märkte jag på henne. Hon vågar inte gå fram. Hennes matte och Kakan försökte få henne att hälsa på Kakan när hon var innanför staketet med mig men Klara vågade bara om jag gick bort. Herregud, hur kan mar vara rädd för underbara mig? Vi hade kunnat ha så kul. Nu när Klara är och spikar utanför staketet så springer jag på min sida och visar hur skoj vi kan ha det här. Kanske slappnar hon av så småningom. Eller kan det vara en språkförbistring? Klara är nämligen ursprungligen från Tyskland även om hon bott i Idre större delen av sitt liv. Ska höra med Selma om hon kanske har några tips på hur man kör utrikiska.

Här ser ni stora pampiga Klara

Och så slutar söndagen alltid med att Kakan måste lämna oss. Då brukar jag spela tuff och lalla iväg och leka med ormbunkarna. Men när hon åkt så kan jag inte hålla mig längre. Då kommer tårarna…


Tänk om någon mer än matte Kerstin kunde älska mig tillräckligt för att vilja vara hos mig var eviga dag och bara leka och leka. Förstår inte vad det kan finnas för annat här i världen som drar mer än mig.

Usch det är så jobbigt att vakna såhär efter att man gråtit. Man har grustag med sand i ögonen, plåtslagarna har inte gått hem för dagen så man vill helst inte röra huvudet, och i munnen ligger en självdöd grävling och sprider en osannolik odör. Ibland är det tungt.

måndag 18 augusti 2008

Två änglar och ett helgon

I min socialiseringsprocess ingår det att träffa människor av alla de sorter. Den här gången fick jag träffa på ett par korta sådana, de kallades barn. Jag tyckte de såg ut som små änglar. De var inte riktigt som de långa människorna, de ville helst klappa mig på rumpan. De tyckte att jag verkade ha vassa tänder. Men inte skulle jag ha smakat på dem inte, man smakar inte på änglar heller. Jag betedde mig självklart som det oskyldiga Helgon jag är!

fredag 15 augusti 2008

Selma - en kosmopolit

Nu har jag träffat en till tjej. Det är ingen mindre än tjusiga Selma. Selma har bott i London i flera år förstår ni, men nu har hon och familjen bosatt sig på Östermalm och ibland kommer hon ut till sitt semesterhus på min gata.

Jag såg hennes gracila uppenbarelse tassa fram där på gatan och när hon vek av mot mig började hjärtat slå lite extra och jag gjorde mitt bästa för att inta en snygg hållning.



Tappade nästan andan när hon kom fram för hon luktade så gott, så jag var tvungen att sätta mig ner.


Selma tyckte i och för sig att jag var lite söt sa hon, men hon var inte intresserad. Hon hade nämligen träffat otroligt glamourösa colliekillar i England. Jag kunde tydligen inte mäta mig med dem. Dessutom är hon 5 år och umgås hellre med jämnåriga. Jag tänkte ändå att lite intresserad måste hon väl ändå vara eftersom hon fortsätter att stå nära mitt staket. Det har man väl hört, att flickor fått lära sig att spela svårflirtade. Så jag tappade inte modet utan smög efter och insöp hennes underbara doft.


Om jag fortsätter att växa i den här raska takten så kommer nog inte Selma att kunna hålla sig borta om några månader för då kan jag nog vara i klass med de engelska herrarna. Dessutom tror jag att min odör inte var den bästa med tanke på att matte tyvärr kladdat in mig med den där rosmarin-vitlök parfymen.

onsdag 13 augusti 2008

Hur långt är det till närmaste björn?

I går hade matte och jag TV-kväll. Vi såg "Hur långt är det till närmaste björn?". Då fick man se massa bilder från min hembygd Liden där jag bodde som ung valp.

Kände mig riktigt nostalgisk när jag mindes mina barndomsveckor sittande högt uppe på berget med älven glittrande nedanför. Ja, jag hade en härlig barndom.


tisdag 12 augusti 2008

Hallon eller vinbär

Som ni alla vet så har jag ju inte tillgång till hallonbuskarna längre, utan jag har fått hitta annat att roa mig med. Tur nog har jag en bit skog på mina domäner. Där har jag hittat denna enorma grenruska som jag som bäst håller på att tämja.


Den är segare än hallongrenarna och riktigt bångstyrig, men skam den som ger sig.


Ha ha! Här är jag Kung över grenen. Perfekt grepp mitt över och så studs i steget – sånt imponerar väl på tjejerna? (men egentligen är jag väl för ung för att tänka på tjejer).



Har börjat kasta ett hundöga på några vinbärsbuskar som står och häckar för sig själva UTANFÖR landet. Får bli morgondagens uppgift att ta sig en närmare titt på dem (och kanske smaka på dem).

måndag 11 augusti 2008

Tänk efter före!

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna berätta det här för det är lite skämmigt nämligen. Jag har råkat bidra till att mitt underbara trädgårdsland nu är oåtkomligt för mig. Men jag känner att jag måste dela med mig av min erfarenhet här för det kanske kan hjälpa någon annan fyrbent vän där ute att inte hamna i min situation.En av mina favoritplatser på tomten är trädgårdslandet och då speciellt morotshörnan och hallonbuskarna. Jag har lyckats montera ner två hallonbuskar och dragit upp oräkneliga små morotsembryon. Men så häromdagen höll mattarna på och mätte och stod i där vid landet så jag kilade dit och tog krafttag med den sista hallonbusken. Bästa metoden för att verkligen få bort hela hallonbusen är att ta ett stadigt bett om stammen och sedan snurra dig själv runt runt så att segisen verkligen går av och helst av allt dras upp med rötter och allt – bara ett tips!




Så småningom släpade mattarna fram brädor och en kartong spikar och satte igång med ett väldigt hamrande. Själv högg jag i och flyttade brädor åt dem, ett tungt och viktigt jobb.




Blev helt slut så jag måste ta en lekpaus mitt i arbetet. Det är väl så att vi valpar har rätt till rejäla lekpauser under så hårt arbete?





Efter ihärdigt spikande av bärdor och grönt hönsnät var vi klara. Först då insåg jag vad som hade hänt, men vid det laget var det för sent att sätta stopp. Vad jag i egen hög person hade bidragit till var en oforcerbar inhägnad av mitt älskade land. Jag var så besatt av hamrandet och bärandet av brädor att jag inte hade tänkt på vad det hela skulle leda till. Nu har jag så smått börjat gräva utifrån men har inte lyckats komma in i landet ännu.





Låt detta bli en varning mina fyrbenta vänner. Tänk er för INNAN ni kastar er in i ett projekt hur spännande det än ser ut!

Mer filmstjärna

Nu har jag lagt ut de andra två utlovade filmerna. En när jag har min stora långa ribba och en när jag är med om pangpang.
Kolla ribban.
Kolla Pangpang.

fredag 8 augusti 2008

På besök i storstan

Nu har jag varit inne i Norrtälje och slagit runt – eller okej kanske snarare gått runt.


Matte Kerstin skulle klippa sig så Kakan tänkte sitta med mig i bilen och vänta eftersom det regnade precis hela tiden. Men det tyckte jag verkade trist så jag sa till att vi absolut måste ta en sväng. Hittade en lämplig gräsmatta att markerade revir på med både det ena och det andra. Det är viktigt att utvidga sina domäner. Här lekte jag loss med stora maffiga grenar också. Kakan och jag hann med att gå i en gångtunnel och att titta på ån – den imponerade föga på mig med tanke på att jag stått på bryggan ut i sjön och hade det att jämföra med. Sen kom Kerstin tillbaka och var korthårigare. Själv blir jag minsann bara klippt mellan dynorna så det är inte mitt fel att jag ser tilltufsad ut på korten.



Tydligen var det nåt köpcenter som hade min mat så vi åkte dit också. Där tittade jag på hur en massa människor såg ut att ha roligt när de gick fram och tillbaka genom automatiska dörrar. Så det provade jag själv på ett gäng gånger. Ganska kul men efter sisådär tio gånger hade nyhetens behag lagt sig. Men jag gillade att känna mig som värsta kändisen, alla skulle titta, berömma och gärna hälsa. Men jag är helt enkelt bara så himla söt och snygg tydligen. Få se om jag kommer undan med lika mycket när jag växer till mig.
Passade också på att gå en massa gånger över galler som hade en halv meter till marken under sig. Det var hur lätt som helst det också.
Men till slut stannade jag och Kakan i bilen när sista shoppingen skulle avklaras. Måste erkänna att jag inte ens orkade knapra i mig godisarna som rasslade in i min bur. Hade tagit med mig min polare Pongo, så vi trängde ihop oss i ett hörn och sov hela vägen hem. Imorgon tror jag att jag ska sova ganska länge.

Vattenlek

Mattarna hade pluggat på att i miljöträningen så ska det ingå att gå på en brygga, så idag åkte vi till sjön. Här bara kryllade det av spännande lukter. Som att komma in på parfymavdelningen på NK, jag blev förtjust i doften Eau d’autre chien.



Vattnet såg inte så där väldigt fräscht ut så jag skippade simturen den här gången.



Det fanns en riktigt lång brygga som jag tog täten ut på. Men det hände nåt konstigt när vi hade kommit ut en bit, brädorna liksom rörde på sig. Då sa jag till att vi måste skynda oss iland igen.



Väl iland hittade jag en skojig lekplats där nån hade hängt upp en läns som jag kunde svinga och leka Tarzan med.



Men sen tänkte jag att jag måste ju ut och kolla den där bryggan igen. Olösta gåtor är inget för mig. Sagt och gjort så travade jag käckt ut tills mattarna sa stopp. Stod och kikade på ett gäng vattenloppor som hade intagit viken och tyckte det såg rätt spännande ut att leka i vattnet. Kanske bjuder jag med Almi hit en dag så kan vi ta ett dopp tillsammans. Det finns fin sandstrand att gå ut ifrån om man inte vill hoppa från bryggan. Nu misstänker jag att det nog blir jag som tar vägen från stranden eftersom Almi är en sån där vattenhund som gärna kastar sig från bryggor. Själv vill jag gärna ta det lugnt första gången tror jag.

onsdag 6 augusti 2008

Njuter framför brasan

På senaste tiden har det inte varit mycket bevänt med utelekarna eftersom det regnat så sanslöst mycket. Men mellan skurarna så tog jag mig i alla fall ut på en kortis. Kilade förbi hos Selma som bor på samma gata som jag men som jag inte har hunnit träffa ännu. Hon var tyvärr inte hemma, men jag tog chansen och besteg och luktade på hennes stora grushög. Satte dit mina väldoftande och snyggt bruna tassavtryck så hon skulle veta att jag varit och hälsat på.





Hann precis hem innan nästa regnskur kom. Då tyckte jag det passade perfekt att tända i kaminen och se till att det blev lite anständig värme inne.






Ni ska veta att det är ganska jobbigt att bestiga främmande grushögar, så jag hade verkligen gjort mig förtjänt av en ordentlig vilostund vid brasan.