söndag 7 november 2010

Brudar och skankar

Åh herregud vad trött jag är, men ack så lycklig! Har haft en superhärlig helg full med vackra flickor. Tog med mig mattarna till Kakans kompis Jenny för att viltspåra. Jag hade med mig en ynka rådjursskank medan sheltietjejerna hade de här bjässarna. Riktiga nyskjutna älgklövar som hette duga.


Först så begav vi oss ut i skogen i sällskap av Vira och Saga för att lägga alla fyra spåren. Vi ville vara tidigt ute för att Kakan hade fått för sig att mitt spår skulle ligga fyra timmar eftersom det var så länge sedan jag tränade på ett så långt spår. När spåren lades fick vi sitta fint och vänta. Här är det Vira och Saga som är sitter som ljus och väntar på det spännande som ska hända. Måste säga att vi alla gick med hängande huvuden på hemvägen från spårläggningen. Det blir precis samma sak varje gång, man glömmer bort att man inte kan gå spåret direkt utan att man ska hem emellan medan man väntar på att det ligger och mognar till sig.


Väl hemma i huset igen fick jag till min stora glädje kuta runt på tomten med alla fyra tjejerna. Även Bella och Sally kom ut och var med nämligen. Sally berättade att hon hade två fantastiska valpar där inne, endast två veckor gamla. Jag fick inte komma in och kolla på dem men jag luktade ganska mycket på Sally för hon luktade mycket speciellt och intressant. Kakan och matte smög sig i alla fall in till valparna och tog de här bilderna mitt under vägningen så att jag skulle få nåt att kika på. Tjejen är den sobla och killen är den trefärgade. Killen kan vara till salu om du tror att du skulle kunna passa att ta hand om en sheltie vars föräldrar är mentalt sunda, alerta, arbetsvilliga, sociala och exteriört excellenta. Pappa Pelle är svensk utställningschampion och mamma Sally är utställd två gånger, båda gångerna med CK. Mer information om bebisarna hittar ni på Sagalyckans kennel.

Medan jag låg och vilade upp mig och frös i bilen satt mattarna inne i värmen och käkade och vräkte i sig världens lyxigaste äppelpaj med vaniljsås. Både mattarna och jag uppskattade verkligen den stora gästvänligheten på Sagalyckans kennel. Så blev det då till slut dags att traska tillbaka till spårskogen. Jag höll på att bli galen och trodde aldrig jag skulle få gå mitt spår för en efter en så fick tjejerna gå sina spår och de kom tillbaka stolta som tuppar med sina megastora älgklövar som de hittat i spårsluten.
Först ut var Vira som hittade sin skank enkelt och bra. Kakan missade att fota henne tydligen. Sedan var det Sagas tur. Saga hade världens talang. Där gick det raka spåret utan någon som helst hjälp. Kan bli anlagsprov snart för den tjejen, där behövs det inte tränas speciellt mycket inte. Galet stolt över sin skank var hon också och fick ligga och gnaga på den ett bra tag. Man kan bli lite risig i magen av all den feta märgen så hela jättestora älgklöven fick hon inte sätta i sig. Dessutom kan det vara bra att spara lite så matten kan lägga några fler spår med den så man får lite kul.


Bella var sist ut av tjejerna. Hon var väldigt intresserad men hade aldrig tidigare jobbat då hon bott på en stor kennel tidigare så hon var lite osäker på hur man gjorde i början. Men även Bella tog sig i mål genom vinklar och allt och hittade en bamsig älgklöv. Tjejerna fick spår med flera vinklar och det är inte alltid lätt när man gör det för första gången att få ett sånt spår, dessutom hade ju deras spår legat nästan lika länge som mitt och egentligen borde de väl ha fått lite snällare tider första gånen, så de hade talang alla tre - superkul. Stoltast av oss alla tror jag faktiskt att Bella var, hon hade riktg pondus när hon kom tillbaka med sitt fynd.


Sist ut var alltså jag. Kakan hade lagt ett riktigt lång och knöligt spår åt mig med många vinklar. Jag tuffade på i rask takt och släpade som vanligt Kakan bakom mig. Allting gick klockrent och jag överöstes med bitar av kycklingfilé när jag hittade skanken. Ett spår på fyra timmar var alltså en piece of cake för mig. Ge mig nåt mer utmanande nästa gång tack!

0 kommentarer: